Ja, visst är Hälsinglands gårdar vackra där de ligger som röda karameller, lika granna mot vit snö som grönska! Bondeslott eller träslott har de kallats och stolta, pampiga, storslagna, ja till och med skrytsamma har man sagt om böndernas bygge. Man bländas lätt av sinnet för proportioner och detaljer, hantverkskunnandet och viljan att vara omgiven av det sköna trots en strävsam tillvaro. Man glömmer gärna bort, att nästan allt har en praktisk och funktionell bakgrund, det är bondgårdar vi ser. Varje byggnad har kommit till för att användas för jordbrukets många behov.
”Pampiga stod bondgårdarna och vaktade vägen i ängssluttningar och skogsgläntor: rödmålade eller omålade och gråa skrytbyggningar om två fullhöga våningar med enorma trapphus.
Vi färdades i ett rikt landskap. Varje gård kunde vara en berättelse.”
Björn-Erik Höijer, ”Kvarnsvedja”, i Svenska Turistföreningens årsskrift, 1965
Husen byggdes i en tid, då det mesta man behövde för sin försörjning var producerat på gården av gårdens medlemmar. Det var mjölk, kött, säd, potatis, vinterfoder till djuren. Det var lin och smör. Allt skulle sås och skördas, beredas, förädlas och förvaras. Det var inte bara vid gården man behövde hus till människor, hus till djur och foder, för redskap och grödor. Eftersom hela landskapet användes, från åker och äng i dalbottnarna till yttersta skogen där djuren betade, hade man byggnader vid fäbodar, lador på slåttermyrar och bodar för fisket vid hav och sjö.
Allt som allt kunde en Hälsingegård ha upp emot trettio byggnader, ja ibland så många som femtio. Något som är kännetecknande för Hälsingland är landskapets många vattenverk, hus med kluriga mekaniska anordningar som drevs av vattenkraft. Kvarnar, linberedningsverk, tröskanordningar, vadmalsstampar, sågar underlättade arbetet och gjorde att man kunde skapa ett överskott till försäljning. Under 17- och 1800-talen räknades de i tusental och fanns i varje strömmande vatten.
Byggnader
Ja, visst är Hälsinglands gårdar vackra där de ligger som röda karameller, lika granna mot vit snö som grönska! Bondeslott eller träslott har de kallats och stolta, pampiga, storslagna, ja till och med skrytsamma har man sagt om böndernas bygge. Man bländas lätt av sinnet för proportioner och detaljer, hantverkskunnandet och viljan att vara omgiven av det sköna trots en strävsam tillvaro. Man glömmer gärna bort, att nästan allt har en praktisk och funktionell bakgrund, det är bondgårdar vi ser. Varje byggnad har kommit till för att användas för jordbrukets många behov.
Husen byggdes i en tid, då det mesta man behövde för sin försörjning var producerat på gården av gårdens medlemmar. Det var mjölk, kött, säd, potatis, vinterfoder till djuren. Det var lin och smör. Allt skulle sås och skördas, beredas, förädlas och förvaras. Det var inte bara vid gården man behövde hus till människor, hus till djur och foder, för redskap och grödor. Eftersom hela landskapet användes, från åker och äng i dalbottnarna till yttersta skogen där djuren betade, hade man byggnader vid fäbodar, lador på slåttermyrar och bodar för fisket vid hav och sjö.
Allt som allt kunde en Hälsingegård ha upp emot trettio byggnader, ja ibland så många som femtio. Något som är kännetecknande för Hälsingland är landskapets många vattenverk, hus med kluriga mekaniska anordningar som drevs av vattenkraft. Kvarnar, linberedningsverk, tröskanordningar, vadmalsstampar, sågar underlättade arbetet och gjorde att man kunde skapa ett överskott till försäljning. Under 17- och 1800-talen räknades de i tusental och fanns i varje strömmande vatten.
Gunvor Gustafson