Lin och linodling förknippas ofta med landskapet Hälsingland. Idag odlas knappast lin i Sverige och de exklusiva linneprodukter som idag säljs har ofta tillverkats i ett annat land. Annat var det förr. Att just bönderna i Hälsingland kom att bli så framträdande berodde på bland annat jordmånen, klimatet och odlingsformerna. Redan under medeltiden betalade de skatt till staten i form av linnevävar. Det var en lång, arbetskraftskrävande och mödosam procedur att odla lin och framställa linnevaror och från och med 1800-talets mitt blev maskinspunna bomullsgarner en stor konkurrent.
Trots det fortsatte odlingen av lin och linnevävningen fram till mellankrigstiden – traditionen och kunnandet fanns ju där. Än idag finns de hälsingar som sett en böljande, blåblommande linåker, men de blir färre och färre.Storhetstiden för linet inföll mellan ca 1750 och 1850 då produktionen också hade mekaniserats med hjälp av vattendrivna så kallade linberedningsverk. Spinningen av lingarner på spinnrock blev till en extra inkomstkälla för kvinnorna i landskapet.
”Folket är humant, har täcka hus och inuti snygga och rena, bättre bygda än på annor ställe.”
Carl Linneus, ”Lapplands resa”, vid passage av Hälsingland vid Enånger, 1732
Man kan ana att denna storskaliga produktion av metervara, så kallad ”buldan” avspeglar sig i de stora hälsingegårdarna även om också skogen och jordbruket bidrog till standardhöjningen i landskapet Hälsingland. Många handelshus växte upp i Söderhamn och Hudiksvall som köpte upp vävar och sålde dem vidare – om inte hälsingebönderna själva på sina handelsresor sålde lin och linnevävar på marknader i Mellansverige. Hälsingebönderna fick det gott ställt. Inredningsmålare, möbelsnickare, silversmeder och tenngjutare hade gyllene tider.
Arbetsinsatsen var krävande, allt från sådd, ryckning, repning, rötning, torkning, klubbning, skäktning, häckling, spinning, vävning – bara för att nämna några namn på alla de processer som behövdes innan väven togs ur vävstolen och kunde säljas eller användas. För linnevävarna fick också en plats i hemmen och fortfarande kan man njuta åsynen av överfulla linneförråd i Hälsingland. Lakan med knypplade spetsar, broderade långörngott eller omsorgsfullt krusade knytband, handdukar i buntar med ägarinnans monogram.
På golven låg de mörka tras- eller ripsmattorna och i fönstren hängde de vita, skira gardinkapporna som samlade upp ljuset och spred det över rummet. De såpskurade golven var mörka och tunga, fönstren och taken ljusa och lätta. Det var kvinnorna som förfärdigade hemmets prydnadstextilier som staplades i linneförråden, i kistor eller på kallvinden. De kunde genom sitt arbete och konstnärliga skapande exponera gårdens rikedom och sin egen kreativitet. Redan som ”lilljänta” invigdes hon i konsten att tillverka hemmets textilier. Linneförrådet var kvinnans hemgift. Det berättas att vid en eventuell skilsmässa fick hon behålla sitt linneförråd.
I linneförrådet fanns ofta långa linnedukar. Vid de stora kalasen kom de fram på borden i ”herrstugan”. Kalastillfällena var bröllop, begravningar, barndop och husförhör. Dukarna var av hel- eller halvlinne, vävda i olika vävtekniker. De rika bönderna dukade med trätallrikar, tennfat, supkoppar av silver och ett och annat glas. Kalasen höll på dagar i sträck och ätandet vid de dukade, påkostade borden var det viktigaste.
En väl synlig möbel var ”storsängen” Den var inte till för att sova i utan stod som en prydnad i gården. Underst fanns ett randigt bolster fyllt med halm eller hyvelspån. Över detta låg ett hänglakan med långsidan hängandes längs med sängen vid golvet. Hänglakanet var ofta prytt med spetsar, initialer eller broderier i rött. På hänglakanet låg ett grovt underlakan, ofta en vit trasväv och över detta själva täcket, antingen en fårskinnsfäll eller en rya.
Men den nya tiden kom också till Hälsingland med den lättillgängliga bomullen, nya krav på hygien, heminredning och boende. Men än idag, med lite tur, kan man bevittna ett linneskåp med välmanglat, glänsande och frasigt linne. Men det kan också kännas sorgligt att se linneskatterna vräkas ut till skambud på auktionerna.
Ann-Marie Björk
Linets landskap
Lin och linodling förknippas ofta med landskapet Hälsingland. Idag odlas knappast lin i Sverige och de exklusiva linneprodukter som idag säljs har ofta tillverkats i ett annat land. Annat var det förr. Att just bönderna i Hälsingland kom att bli så framträdande berodde på bland annat jordmånen, klimatet och odlingsformerna. Redan under medeltiden betalade de skatt till staten i form av linnevävar. Det var en lång, arbetskraftskrävande och mödosam procedur att odla lin och framställa linnevaror och från och med 1800-talets mitt blev maskinspunna bomullsgarner en stor konkurrent.
Trots det fortsatte odlingen av lin och linnevävningen fram till mellankrigstiden – traditionen och kunnandet fanns ju där. Än idag finns de hälsingar som sett en böljande, blåblommande linåker, men de blir färre och färre.Storhetstiden för linet inföll mellan ca 1750 och 1850 då produktionen också hade mekaniserats med hjälp av vattendrivna så kallade linberedningsverk. Spinningen av lingarner på spinnrock blev till en extra inkomstkälla för kvinnorna i landskapet.
Man kan ana att denna storskaliga produktion av metervara, så kallad ”buldan” avspeglar sig i de stora hälsingegårdarna även om också skogen och jordbruket bidrog till standardhöjningen i landskapet Hälsingland. Många handelshus växte upp i Söderhamn och Hudiksvall som köpte upp vävar och sålde dem vidare – om inte hälsingebönderna själva på sina handelsresor sålde lin och linnevävar på marknader i Mellansverige. Hälsingebönderna fick det gott ställt. Inredningsmålare, möbelsnickare, silversmeder och tenngjutare hade gyllene tider.
Arbetsinsatsen var krävande, allt från sådd, ryckning, repning, rötning, torkning, klubbning, skäktning, häckling, spinning, vävning – bara för att nämna några namn på alla de processer som behövdes innan väven togs ur vävstolen och kunde säljas eller användas. För linnevävarna fick också en plats i hemmen och fortfarande kan man njuta åsynen av överfulla linneförråd i Hälsingland. Lakan med knypplade spetsar, broderade långörngott eller omsorgsfullt krusade knytband, handdukar i buntar med ägarinnans monogram.
På golven låg de mörka tras- eller ripsmattorna och i fönstren hängde de vita, skira gardinkapporna som samlade upp ljuset och spred det över rummet. De såpskurade golven var mörka och tunga, fönstren och taken ljusa och lätta. Det var kvinnorna som förfärdigade hemmets prydnadstextilier som staplades i linneförråden, i kistor eller på kallvinden. De kunde genom sitt arbete och konstnärliga skapande exponera gårdens rikedom och sin egen kreativitet. Redan som ”lilljänta” invigdes hon i konsten att tillverka hemmets textilier. Linneförrådet var kvinnans hemgift. Det berättas att vid en eventuell skilsmässa fick hon behålla sitt linneförråd.
I linneförrådet fanns ofta långa linnedukar. Vid de stora kalasen kom de fram på borden i ”herrstugan”. Kalastillfällena var bröllop, begravningar, barndop och husförhör. Dukarna var av hel- eller halvlinne, vävda i olika vävtekniker. De rika bönderna dukade med trätallrikar, tennfat, supkoppar av silver och ett och annat glas. Kalasen höll på dagar i sträck och ätandet vid de dukade, påkostade borden var det viktigaste.
En väl synlig möbel var ”storsängen” Den var inte till för att sova i utan stod som en prydnad i gården. Underst fanns ett randigt bolster fyllt med halm eller hyvelspån. Över detta låg ett hänglakan med långsidan hängandes längs med sängen vid golvet. Hänglakanet var ofta prytt med spetsar, initialer eller broderier i rött. På hänglakanet låg ett grovt underlakan, ofta en vit trasväv och över detta själva täcket, antingen en fårskinnsfäll eller en rya.
Men den nya tiden kom också till Hälsingland med den lättillgängliga bomullen, nya krav på hygien, heminredning och boende. Men än idag, med lite tur, kan man bevittna ett linneskåp med välmanglat, glänsande och frasigt linne. Men det kan också kännas sorgligt att se linneskatterna vräkas ut till skambud på auktionerna.
Ann-Marie Björk