Uppe på vinden till en gammal gård i Ljusdals socken ligger stora sjok med tapeter målade med limfärg på hemvävt linne av olika kvaliteter. De är ca 2 meter höga men av varierande längd, en del bitar bortåt fem meter långa. De har suttit på väggarna i de olika rummen i den parstuga från 1700-talet som fram till 1887 utgjorde familjens bostad. 1800-talets timmerdrivningar i de vidsträckta hälsingeskogarna förde med sig både stora pengar och andra värderingar i gårdarna: nu skulle det vara två- eller trevåningshus med snickarglädje och stora fönster i långa rader, och framför allt fabriksgjorda köpetapeter. När den här gårdens nya bostadshus byggdes 1887 flyttades den gamla parstugan och blev ‘Västpågår’n', med drängkammare och bryggstuga. De målningar som prytt rummen i parstugan ansågs gammaldags och spikades upp mera för att hålla blåsten ute än för sin då urmodiga skönhet. Men tack vare denna återanvändning bevarades de, och togs försiktigt ner när parstugan moderniserades på 1960-talet. Därför kan vi idag något följa deras historia.
Ett fragment från en central del av inredningen berättar att den målades 1735.
Motiven – blad och blommor som väller upp ur buckliga barockurnor och stadiga pelare omvirade med vinrankor – är typiska för mycket av den tidens väggmåleri i Hälsingland. Den blå färgskalan återfinns också på målningar i Ovanåkerstrakten, men i Delsboområdet går liknade målningar mera i svart, rött och gult.
Vid urnans fot har färgen delvis nötts bort – det var den del av den limfärgsmålade tapeten som slets mest på när man satt på långbänkarna runt rummets väggar. Där kan vi skymta ett tryckt 1600-talsmönster: 1735 års inredning har alltså målats ovanpå en äldre tapet, tryckt med mönsterskurna stockar .
En annan del av tapeten målades på ett rutvävt tyg – här ser vi dess baksida. Och inte nog med det: när gårdsfolket nästa gång, ett sekel senare, på 1830-talet, tyckte att nu behövde här moderniseras vände man helt enkelt det gamla måleriet mot väggen och bad den tidens bäste målare pryda rummet genom att måla sin tids former och figurer.
Det blev lätta och ljusa inredningar i flera rum (nedan) i vad vi idag kommit att kalla ‘Ädel-måleri’, Ljusdalsbygdens dekorativa och alldeles speciella stil. Det har fått sitt namn efter soldaten och målaren Anders Ädel (1809-1888)!
På den här gården tycks han alltså – med hjälp av sina barn ? – ha målat flera rum, men som vanligt utan att på något sätt signera inredningen: han var hantverkare, inte konstnär! På en vägg har han emellertid målat en uppslagen bok, ett motiv som återkommer i åtskilliga gårdar i bygden. Med hjälp av dess skrift kan vi lura ut att målningen utfördes mellan 1833, då ‘Dåttren Brita’ föddes, och 1841, då nästa barn i familjen, sonen Jonas, föddes. Någon har då försökt sig på att skriva dit hans namn, men gett upp efter den första bokstaven, ett S i ‘Sonen’. Det är inte lätt att måla med limfärger, och än värre är det att skriva; det kunde bara sådana skickliga hantverkare som Anders Ädel.
På en hälsingegård
Uppe på vinden till en gammal gård i Ljusdals socken ligger stora sjok med tapeter målade med limfärg på hemvävt linne av olika kvaliteter. De är ca 2 meter höga men av varierande längd, en del bitar bortåt fem meter långa. De har suttit på väggarna i de olika rummen i den parstuga från 1700-talet som fram till 1887 utgjorde familjens bostad. 1800-talets timmerdrivningar i de vidsträckta hälsingeskogarna förde med sig både stora pengar och andra värderingar i gårdarna: nu skulle det vara två- eller trevåningshus med snickarglädje och stora fönster i långa rader, och framför allt fabriksgjorda köpetapeter. När den här gårdens nya bostadshus byggdes 1887 flyttades den gamla parstugan och blev ‘Västpågår’n', med drängkammare och bryggstuga. De målningar som prytt rummen i parstugan ansågs gammaldags och spikades upp mera för att hålla blåsten ute än för sin då urmodiga skönhet. Men tack vare denna återanvändning bevarades de, och togs försiktigt ner när parstugan moderniserades på 1960-talet. Därför kan vi idag något följa deras historia.
Ett fragment från en central del av inredningen berättar att den målades 1735.
Motiven – blad och blommor som väller upp ur buckliga barockurnor och stadiga pelare omvirade med vinrankor – är typiska för mycket av den tidens väggmåleri i Hälsingland. Den blå färgskalan återfinns också på målningar i Ovanåkerstrakten, men i Delsboområdet går liknade målningar mera i svart, rött och gult.
Vid urnans fot har färgen delvis nötts bort – det var den del av den limfärgsmålade tapeten som slets mest på när man satt på långbänkarna runt rummets väggar. Där kan vi skymta ett tryckt 1600-talsmönster: 1735 års inredning har alltså målats ovanpå en äldre tapet, tryckt med mönsterskurna stockar .
En annan del av tapeten målades på ett rutvävt tyg – här ser vi dess baksida. Och inte nog med det: när gårdsfolket nästa gång, ett sekel senare, på 1830-talet, tyckte att nu behövde här moderniseras vände man helt enkelt det gamla måleriet mot väggen och bad den tidens bäste målare pryda rummet genom att måla sin tids former och figurer.
Det blev lätta och ljusa inredningar i flera rum (nedan) i vad vi idag kommit att kalla ‘Ädel-måleri’, Ljusdalsbygdens dekorativa och alldeles speciella stil. Det har fått sitt namn efter soldaten och målaren Anders Ädel (1809-1888)!
På den här gården tycks han alltså – med hjälp av sina barn ? – ha målat flera rum, men som vanligt utan att på något sätt signera inredningen: han var hantverkare, inte konstnär! På en vägg har han emellertid målat en uppslagen bok, ett motiv som återkommer i åtskilliga gårdar i bygden. Med hjälp av dess skrift kan vi lura ut att målningen utfördes mellan 1833, då ‘Dåttren Brita’ föddes, och 1841, då nästa barn i familjen, sonen Jonas, föddes. Någon har då försökt sig på att skriva dit hans namn, men gett upp efter den första bokstaven, ett S i ‘Sonen’. Det är inte lätt att måla med limfärger, och än värre är det att skriva; det kunde bara sådana skickliga hantverkare som Anders Ädel.
Kerstin Sinha, Ljusdalsbygdens museum