Hälsingebygge

I Hälsingland ses inga slott, gods eller herresäten. Istället finns här en mängd storslagna bondgårdar. Denna egenartade byggenskap utvecklades över sekler och nådde sin fulländning under 1800-talet. Grundförutsättningen var den bondefrihet som här fanns, långt från adel och herremän. Välståndet hämtades från de bördiga jordar och milsvida skogar man själva ägde.

Hälsingeströva

Det vidsträckta skogslandskapet lockar till strövtåg. Varför inte pröva någon av de många vandrings- och pilgrimslederna, med dess förbluffande mångfald av både flora och fauna? Den som har riktigt tur kan få en skymt av vårt vackra landskapsdjur. Fastän det rör sig över mycket stora områden, har ytterst få människor haft förmånen att uppleva denna ”Nordens tiger” i sitt vilda tillstånd. Naturligt nog har lodjuret i alla tider fått symbolisera det fria och vilda.

Snickarglädje

Snickarglädjen visar sig ofta vara utmärkt gediget hantverk när man tittar närmare på den. Även utomhus har snickerierna möbelkvalitet i sin detaljering och precision.

Skaparna av dessa sköna alster tillhörde vanligen det så kallade utanvidsfolket, en grupp människor som vid sidan av de egna små jordbruken hämtade sin försörjning genom arbete vid de stora gårdarna. De skickligaste finsnickarna blev så flitigt anlitade att de med tiden kom att prägla hela bygdens inredningkultur.

Tapetkonst

Redan på 1700-talet sattes det upp tapeter här och var i hälsingegårdarna. De äldsta är vanligen klara och starka i färgerna; orange var särskilt på modet omkring sekelskiftet 1800. Det var de viktigaste rummen, kamrarna och festsalarna, som pryddes på detta exklusiva sätt. Tapeterna från mitten av 1800-talet är ofta av ytterst hög kvalitet, tryckta för hand i många kulörer på fint papper. Många av dem importerades från Frankrike, och prydde annars slott och herrgårdar.

Hälsingeskräck

En lördagskväll dansar ungdomen i Hanebo socken tillsammans. Vid sabbatens inbrott avbryts plötsligt musiken och en ny spelman träder fram ur mörkret. Hans fiol ljuder över ängen och dansen fortsätter. Som en virvelvind bärs ungdomarna av sina fötter över hela landskapet: in genom dörrar och ut genom fönster. En dräng hugger sin fällkniv i en dörrkarm för att hålla sig fast, men får armen avsliten. Djävulen och hans musik hade tagit ungdomen, och ingen kunde ta sig loss. Vildare och snabbare går dansen upp på Hårgaåsen. Skor och klackar slits ut. Benen bär inte längre. Till slut har alla fallit döda ner. Skeletten fortsätter att dansa tills också de är utslitna. Det sägs ibland att det är därför Hårgabergets topp ännu idag är slät som ett jämnslipat stengolv. Och kanske finns märket efter drängens fällkniv kvar på någon av gårdarna i gamla Hanebo socken.